Jag har aldrig varit med om någon grov form av mobbning, men mobbning förekommer alltid, har alltid förekommit och i alla former. Jag tror aldrig man kan få bort mobbningen helt från vårt samhälle men man kan få det bättre. En del mobbning syns inte, men personen som blir utsatt känner det inombords. Synlig mobbning är lättare att göra något åt eftersom det finns vittnen till mobbningen då. Det är svårt att säga vilken form av mobbning som är värst för alla är hemska på sitt vis och alla människor har olika uppfattningar om det.
Jag tycker att den osynliga mobbningen är värst som till exempel när man blir utfryst. Under hela min tid på högstadiet var vi mer eller mindre uppdelade i grupper. Jag tillhörde vad jag själv skulle kalla den neutrala tjejgruppen. Vi var ett gäng på fem tjejer som höll ihop i vått och torrt. Även om vi var indelade i grupper så kunde alla prata med alla.
När vi började åttan så började en ny tjej i vår klass. Hon hade tidigare gått i vår parallellklass men blivit mobbad där. Till att börja med pratade de flesta med tjejen, hälsade på henne och så. Men allt efter som tiden gick så fortsatte klassen att vara i grupper där denna tjej inte fick någon plats. Hon var en svans till någon av grupperna varje dag, oftast till vår grupp. Vi pratade väldigt mycket om detta och vi tyckte det var jobbigt att hon var en svans till vår grupp hela tiden. Men det jobbigaste var inte att hon följde med oss utan att hon aldrig sa något. Hon svarade på tilltal men inte mer. Vi pratade med våra klassföreståndare som lovade att ta upp det med tjejen. Tiden gick och det blev inte bättre. Jag hade aldrig varit i en sådan här situation förut och visste inte riktigt hur jag skulle behandla den. Jag tyckte synd om tjejen för att hon var ensam, mobbad och inte vågade säga så mycket men samtidigt tyckte jag att det var väldigt jobbigt att ha henne runt om kring mig hela tiden utan att säga något. Det är svårt att veta hur man ska bete sig när man har splittrade tankar. Men de andra i gruppen hade inte lika splittrade tankar utan tyckte mest att hon var jobbig och de var rädda för att själv bli mobbade för att hon gick med oss. Eftersom jag själv inte vågade stå för vad jag tyckte så föll jag för grupptrycket. Jag visste inte vems sida jag stod på. Jag tyckte dels som de andra att det var jobbigt att ha en runt sig och att man var rädd för att bli mobbad för att hon gick med oss sen tyckte jag dels att det var synd om henne. Så tjejen hölls utanför gruppen hela tiden och jag vill inte ens tänka på hur hon mådde. I slutet av nian blev det lite bättre, men det tror jag hade med att göra att vi i klassen kanske aldrig mer skulle träffa varandra så då blev det bättre sammanhållning.
Nu i efterhand så ångrar jag mig enormt mycket. Hade jag fått göra om de tre åren hade jag stått för vad jag tyckte och försökt föra in den mobbade tjejen i gruppen. Jag hade inte velat bryta mig ur gruppen, för de i gruppen var också mina vänner. Men som alltid är det lätt att vara efterklok och det är nog vanligare än man tror att man har splittrade åsikter inom sig. Själv var jag ny inför den situation ju och visste inte hur jag skulle ta tag i den. Jag är inte säker på att jag hade gjort rätt val nu om samma sak hade hänt igen. Det är lätt att tänka nu att jag borde gjort si eller så men när man väl står där är det svårt att veta hur man ska bete sig.
